HUNDEN OCH VARGEN


 


Varg, Canis Lupus och hund, Canis Familiaris räknas till samma art. Deras släkte är Canis, dit även prärievarg och schakal tillhör. Släktet ingår i familjen hunddjur, Canidae, vilket också innehåller räv, mårddjur, ökenräv m.fl.


För att lättare förstå hundens olika beteenden och komplicerade liv med andra hundar och med oss kan det vara bra att utgå från vargen, även om den vanligaste orsaken till att hunden inte kan utföra beteenden exakt som vargen beror på att människan har förändrat deras kroppskonstitution så att det har blivit svårt och ibland omöjligt. Vi har skapat hundar med för korta ben, för korta nospartier m.m. m.m.



 

Hunden har nog mer ”varghjärna” än vad vi i allmänhet tror.

Hundägare får ofta problem med unghundar som är 6-9 och 15-20 månader gamla och oftast är det inkallningen som inte fungerar som tidigare eller också har hunden börjat bli rädd eller aggressiv i nya situationer. Hunden blir mindre beroende av föraren och mer nyfiken på omvärlden. Han blir mer rädd för ljud och annat som han tidigare inte har reagerat för.


Unghundsproblem vid 6-9 mån (den så kallade ”spökåldern”) kan härledas till den period när vargvalparna gör utflykter på egen hand. De drar iväg från flocken och undersöker omgivningen. Både rädslan och nyfikenheten ökar.

Problemåldern vid 15-20 mån kan härledas till den period då ungvargarna lämnar flocken och gruppen, ofta för alltid, och ger sig av på längre vandringar utanför reviret.


Vargen gräver ibland en liten grop i marken innan den lägger sig. Detta grävande ser man ibland hos hunden när den ”bäddar”. Snurrandet innan hunden lägger sig har troligen anatomiska orsaker. Den rättar till ryggrad och muskler så att den bekvämt kan ligga hoprullad. Det finns en teori om att snurrandet skulle komma från nedtrampning av gräs.


Socialt putsande, dvs. ett slickande och naggande i ansiktet, på öron, hals och rygg förekommer mellan vuxna i flocken där alla känner varandra. Hunden naggar även oss ibland.


Hunden är liksom vargen ett flockdjur och i synnerhet valpen har ett stort behov av sällskap och kontakt med sin flock. Om man inte kan vara hemma hos den eller ta den med sig, ska man tänka sig noga för innan man skaffar hund och man bör inte lämna den vuxna hunden ensam mer än högst fyra-fem timmar.


 

 


Börjar hunden att bita i skor, vantar, strumpor och andra starkt luktmarkerade föremål så är det ofta ett första tecken på att den får för lite social kontakt. Vi måste alltid tänka på vargens liv i flocken och på hunden biologiska bakgrund och inte glömma bort att hunden också är en FLOCKMEDLEM.



Lästips:

”Hundar o vargars beteende” av Freddy Worm Christiansen

”Varg” av Hans-Ove Larsson

"Vargen. Den jagande jägaren" av Henrik Ekman

”Hundens språk och flockliv” av Lars Fält

”Lexikon i hundspråk” av Anders Hallgren



Det vanligaste skälet till vargskador på hundar tycks också vara att vargen ser hunden som en annan varg.